Rekommendationer för specialkost – så bör de användas

Råd kring specialkost, omtalade, diskuterade och efterlängtade! Åsa Kullberg projektledare för de nationella rekommendationerna gällande specialkost berättar mer om projektet, hur råden togs fram samt hur de kan användas i vardagen men även i kostdatasystemen ute i kommunerna.

Redan 2015 började Kost & Näring få upp ögonen gällande den allt ökande special- och önskekosten på skolor och förskolor. 2017 kom en motion till deras årsmötet med en förfrågan att ta fram nationella rekommendationer.

Åsa berättar att förslaget togs emot med skräckblandad förtjusning. Att kostråd för specialkost behövdes ta fram var det inget tvivel om, den stora utmaningen låg i komplexiteten av special- och önskekoster då många olika lagstiftningar och myndigheter styr området. Utan tydliga riktlinjer finns det stort utrymme för olika tolkningar vilket gör arbetet till en utmaning.

En viktig del i arbetet var att göra råden tydliga och enkla att tolka, därför var det viktigt att få så mycket input som möjligt från olika referenser. Råden grundas i de olika lagar som berör skolmåltiden; skollagen, diskrimineringslagstiftningen, livsmedelslagen samt hälso- och sjukvårdens regelverk. Åsa tillsammans med tre kollegor från Kost & Näring skapade en projektgrupp som genomförde intervjuer med flera olika kostchefer. De samlade en referensgrupp med olika myndigheter, branschorganisationer och patientföreningar som har fått lämna sina synpunkter.

Råden baseras även på forskning som är vald av Kost & Närings fokusgrupp. Att välja forskning var ett tufft jobb menar Åsa då den ibland kan vara spretig och peka åt olika håll. Det kommer ständigt ny forskning vilket gör att råden kommer behöva uppdateras efter hand.

För att få en struktur i arbetet började Åsa tillsammans med fokusgruppen att ringa in vad som ska rymmas inom specialkost som begrepp. Gruppen har valt att utgå ifrån Socialstyrelsens definition som säger att specialkost är något man behöver av medicinska skäl. Allt annat som; etik, religion, eller lättare neuropsykiatriska funktionshinder benämns i råden som anpassade måltider.

Råden ska finnas som en kunskapsinhämtning, råd och stöd för kommunerna i hur man kan agera vid hantering av både specialkost och olika typer av anpassade måltider. Om allt fler kommuner hanterar frågor kring specialkost på ett liknande sätt skapas en norm. Det gör det enklare i det långa loppet då olikheterna minskar mellan olika kommuner. Åsa poängterar att det ibland behöver göras avsteg från råden men att det är bra att ha en ram att förhålla sig till som utgångspunkt.

Att ha råden att luta sig mot i svåra frågor gör det även enklare att våga säga nej och göra kloka val. Ett mål är att minska på så kallade ”önskekoster” så de barn som verkligen behöver anpassad mat får det för att kunna klara av sin skolgång.

I slutändan handlar allt om omtanke för eleverna som oftast vill passa in så långt det går och äta samma eller liknande mat som sina kamrater. Därför ska alltid elevens hälsa och välmående vara prioritet menar Åsa.

Åsa arbetar till vardags i Linköpings kommun där kostplaneringssystemet Matilda används för att planera måltiderna för skola och förskola. Linköping har applicerat råden även i systemet för att på så sätt minska och effektivisera specialkosthanteringen.

Ett exempel är att arbeta med 2-gramsgränsen av laktos som tas upp i råden. Genom att räkna om recepten och byta ut mjölk mot grädde och vatten är det enkelt på flera rätter att komma under gränsen för 2 gram laktos per portion. Tidigare behövde ca 800 elever laktosfri kost medan nu är det endast 20-30 om dagen som får specialkost beroende på maträtt.

I Linköping serveras tre rätter varje dag i skolrestaurangerna. Efter att ha gjort om recepten så kan även de laktosintoleranta gästerna ofta välja mellan flera rätter per dag istället för som tidigare vara hänvisad till en specialkost som var laktosfri.